Sammanfattning av DISPLAY med Anna Odell

Publicerad: 2014-02-11

Det var hårt tryck på biljetterna till Filmbasens samtalsklubb DISPLAY ikväll. Och medan eftertexterna till Återträffen rullade smög sig ytterligare en skara nyfikna lyssnare in i den redan fulla lokalen. Kvällens samtalspartner, filmvetaren Annika Wik, började med att gratulera Anna till alla framgångar, för senast igår fick hon DN:s kulturpris.
AW Har publikreaktionerna varit som du föreställde dig när du var mitt i arbetsprocessen?
AO Jag tänker inte riktigt på det sättet. Men det som intresserat mig under processen, som innebar att var flexibel med manus och använda testpublik, var att historien är så komplex. Det är jag, men handlar inte bara om mig. Det har varit viktig att stämma av om testpubliken förstått min karaktär. Ett tag trodde de att det var viktigt för huvudkaraktären, filmens Anna Odell, att få reda på vem det var som inte hade bjudit till festen, men det är ju inte det som är det viktiga, att hitta en skyldig.
AW Intressant att du jobbat så mycket med testpublik, hur har du gjort när du tagit in deras reaktioner?
AO Det har varit små grupper, mest branschfolk. När vi kommit längre i processen och jag kände att filmen var bra trodde jag fortfarande att det skulle vara en ganska liten klunga som skulle se den och gilla den. Jag hade aldrig trott att det sen skulle bli en så bred publik som blev berörd och så många kritikerröster som gillade den.
AO Korridoren i filmen är min sons skola, de var längre. På min gamla skola var korridorerna för korta men flygbilderna är över den skola jag gick i.
AW Berätta om var projektet började?
AO Min tanke från början med temat mobbing var inom ramen för ett konstverk. Det var när jag fick höra att det ordnats en återträff utan att jag blivit bjuden som idén med skådespelare och en film med de två delarna, först festen och sedan att söka upp personer, blev tydlig. Jag ville förstå hur vi förhåller oss till det här med hierarki och grupp, hur jag kan möta mina klasskamrater utan att det skulle handla om skuld.
AO Det jag tyckte var intressant är hur vi i samhället låter det bero på en persons plats i statuskedjan huruvida vi lyssnar på den om den säger ”nej, det här är inte ok”. Är det en lågstatusperson som säger ifrån, är det den som får skämmas, inte gruppen.
AW Det måste varit skönt för dig att kunna arbeta med ett helt team?
AO Ja, men teamet kom ju successivt, Men det har varit fantastiskt att några personer funnits där att bolla med hela tiden. Det vi gjorde var ju att hela tiden försöka hitta bästa möjligheten för mig att lyckas, utifrån att jag inte hade erfarenhet av att skådespela och för skådespelarna att kunna leverera med mig både bakom och framför kameran. Vi repade väldigt mycket och för mig var det ju väldigt viktigt att hitta autenciteten – hitta där det ser ut som film men känns som dokumentär.
AO Vi repade bland annat i min gamla högstadieskola där vi alla agerade 15-åringar. De lyssnade ju på mig som regissören Anna Odell men jag ville att de skulle få lära känna förakt för tönten Anna Odell. Den processen skapade minnen tillsammans, som vi kunde använda under den vansinnigt korta inspelningsperioden av första delen – bara fyra dagar. Vi hade också en ”hierarkikarta” som jag gjorde. Redan vid castingen fick skådespelarna berätta om sin egen uppväxt utifrån hierarki och status.
AW Kameran är ju nästan en extra karaktär eftersom det är så olika kameraarbete i de två delarna.
AO I första delen hade vi tre kameror vilket var jättekomplicerat att förhålla sig till och för att inte en av dem skulle synas i bild.
AW Hur har ni jobbat med castingen? Det är bland annat Saga Gärde* som arbetat med den?
AO Det var både igenom intervjuer om skådespelarnas erfarenheter om hierarki och status under sin uppväxttid, och improvisation, ibland mot mig i roll. Det var också viktigt att välja en grupp som passade ihop, för trovärdigheten att de skulle vara en klass som gått tillsammans i nio år och format varandra.
AW Det var väl inte självklart från början att du skulle spela Anna Odell?
AO Nej, men det var viktigt som del av min research att skapa material med mig. Jag ville använda mig av det när jag skrev manus. Jag arbetar alltid med flera alternativa scenarion. Från början tänkte vi att andra delen kunde varit mina riktiga klasskompisar i kombination med skådespelarna från första delen. Jag var väldigt inspirerad av Lars von Triers Idioterna. Men vi släppte det ganska snart.
AW Åh, jag visste inte att du jobbade riktigt så…
AO Nej men det är kanske för att när jag väl är färdig så syns det ju inte.
AW Hur ser du på den kritik som kommit senaste tiden?
AO Jag är förvånad att många tyckt så lika och att den negativa kritik som kommit har varit av slaget att de inte kunnat skilja på metod och resultat och många har väldigt bestämda tankar på vad jag ville och vad människorna jag använt mig av känner. Det tycker jag är skrämmande när man tycker sig veta hur andra känner.
AO Det här är ju en roll jag valt att spela, att vara just så jobbig. Jag, som alla andra i samhället, vet att man egentligen inte gör som Anna Odell i filmen gör.

Sedan blev det utrymme för publikfrågor…
Filmade du de klasskompisar du visat filmen för?
AO I början frågade jag och några gick med på det men sen, eftersom vissa möten var så svåra att få till, skippade jag det utan skrev manus ur minnet så väl jag kunde. Min önskan var att mötena skulle vara så fria som möjligt men tyvärr hade det spridit sig från Filminstitutet att jag arbetade på ett projekt om mobbing.
AO Men de flesta mötena varade i fyra timmar och det var jag som fick avrunda. Det var mycket prat runtomkring men jag tror att det betydde något att de stannande så länge.
Maria Eriksson, regissör:
-Jag är nyfiken på finansieringsprocessen, kan du berätta om den?
AO Jag beviljades forskningspengar när jag gick på Konsthögskolan och hade då också hittat min producent. Vi gjorde en pilot och sökte pengar med den och ett grovt utkast på första delen av filmen men en mycket lös och mer dokumentär plan för del två. Vi hade tur att en person på SVT förstod att vi behövde ordentlig startbudget för att få till filmens första del och som fick gehör hos Filminstitutet. Men jag tror vi gjort filmen på en tredjedel av vad en lågbudgetfilm kostar och vi har arbetat väldigt hårt och på kort tid. Men för mig som konstnär är det så klart en jättestor budget.
Hur påverkade det dig att möta personerna som mobbat dig?
AO Jag var helt fri från behov av bekräftelse från personerna jag sökte upp när jag sökte upp dem. Jag hade bara en stark fascinatiation för hur vi människor agerar i grupp. Däremot har jag påverkats till att bli en säkrare person i denna typ av arbetsprocess, efter att ha fått ihop ett så galet projekt och varit med om ett så fint samarbete. Så självklart har jag utvecklats under projektet, men inte genom upprättelse i förhållande till temat, snarare utav att vara del av ett sådant kreativt sammanhang.
Vad har du för tips till andra som jobbar med filmer utifrån självupplevda saker?
AO Jag ser det som att jag använt en personlig erfarenhet för att skapa en historia till människor, utan att lägga fokus på mina egna känslor. Istället är det temat och gruppen jag undersöker genom att skapa specifika situationer.
Återträffen är färdigställd med hjälp av teknikcheck från Filmbasen och Filmregion Stockholm Mälardalen.
Sammanfattat av Karin Ekberg

*Saga Gärde är skådespelare och regissör och deltagare i talangprogrammet Pure Fiction.
Tips till nästa DISPLAY! Kolla i kassan hos Rio, för det finns alltid några biljetter som inte hämtas ut.